Ebba Maria Margareta

Den 25 juli 1910 föddes ett litet flickebarn hos Janssons i Skäftesfall. Det var Karls och Elins femte barn.  Sedan tidigare fanns det två pojkar och två flickor i familjen. 

Ebba Jansson

Det lilla barnet döptes till Ebba Maria Margareta och kom med tiden att bli min farmor. 

När Ebba var 6 år hände det som inte får hända. Hennes mamma avlider och Karl blir ensam med de 5 barnen. Det var nog tur att farmor fanns i lillstugan och kunde stötta upp familjen.  Karl behövde en ny fru och det blev hans kusin Amanda "Maja"  Maja var lärare i Torstorps skola och lämnade sin yrkeskarriär och gifter sig med Karl 1919 och blir mor åt Karls barn.  

Ebba Jansson

Ebbas skolgång började som för alla i Skäftesfall i Gomma skola.  Efter vanliga skolan blev det som för många andra lanthushållsskola. Det som var ovanligt var att Ebba gick lanhushållsskola i Osby i Skåne. Kanske berodde det på att hennes bröder John o Natan gått sin lantbruksutbildning där.  Hemma i Östergötland gick Ebba även någon eller några kurser på Margareta skolan i Norrköping. När jag läser i Ebbas betyg o intyg hittar jag även det lite mer udda distanskursen i " Kommatering och punktsättning"

Hur Ebba träffade Ivar i Ingelstad vet jag inte säkert, kanske via SLU där båda var aktiva eller kanske i Missionshuset.

Ebba Jansson

Familjen Blomberg

1935 gifter sig Ebba och Ivar , om jag minns rätt så hölls bröloppet på Margareta skolan i Norrköping, Något som vanligt bland frikyrkofolket. Vigselförrättare var K G Widelius som varit både Ebbas o Ivars konfirmationspräst. Widelius var kyrkoherde i klockrike 1935 men reste upp till Norrköping och höll vigseln.
Ebba flyttar ini Ingelstad, där stora huset hade moderniserats rejält inför att Ebba o Ivar skulle gifta sig. Serveringsgången byggdes, glasverandan revs, frontespiserna byggdes, tror att badrummet gjordes i ordning. (inte vatten toalett eftersom det ansågs onödigt när det fanns dass bakom flygeln)
Vart efter året gick föddes det ena barnet efter det andra Arne, Torsten, Ingrid Ove.

Givetvis finns det mycket mer att skriva om farmor men tror inte att ni orkar läsa så mycket mer.

Jag minns farmor som en bestämd liten kvinna som visste vad som var rätt och fel och levde efter det.  Söndag var vilodag, andra dagar var arbetsdagar. Det vävdes, städades, syltades och saftades. Fasta rutiner följdes. Under många år när farfar var sjuk skötte hon givetvis honom. Många av er har säkert sett Ebba ute på vägarna vid Ingelstad skjutande på rullstolen  med farfar. Inte sällan fick den bortskämda taxen sitta i farfars knä när dom var på promenad.
 I augusti 1990 fick Ebba sluta sitt jordeliv och flytta hem till sin Gud, där hennes Ivar redan väntade.

Kyrkbänksdörrarna fick nu funktion

 Det är en speciell känsla att komma in i en gammal kyrka och få öppna en en bänkdörr och slå sig ner i bänken. Kanske är dörren numrerad, ibland har den till och med lås. I Gamla kyrkan finns dom gamla dörrarna kvar men inte i Risinge Nya kyrka. Men det har funnits. Bilden till vänster visar kyrkan innan renoveringen 1902 med den gamla bänkinredningen.

När kyrkan renoverades togs bänkarna bort. En del av bänkdörrarna togs dock till vara av gammelfarfar Johan.

 Dörrarna blev bla till glasveranda på stora huset, ses på bilden över. Lite svårt att se men till höger på bilden  så ser ni en av dörrspeglarna. En del av dörrarna blev till panel i salen, och där sitter dom ännu kvar. Glasverandan revs på trettiotalet så då försvann en del. En av dörrarna fick bli garderobsdörr när glasverandan revs och fungerar fortfarande som det.

I Risinge kyrka finns ett fåtal dörrar kvar i bänkarna uppe på sidoläktarna. Passa på att smyg upp och titta någon gång. 

Att pryda sitt hem med bonader

Att pynta till jul är något vi tycker om och visst är det fler än jag som trivs när tomtar och bonader får plockas fram: Bonaden på bilden är ett nytryck av en Pehr Hörberg bonad.
Hembygdsföreningen har originalet i sin ägo.  Originalet mäter 57 cm gånger 422 cm och innehåller betydligt fler bilder.  Pehr målade bonaden  1797 och letar ni fram psalmboken från 1695 så förstår ni bilderna bättre ty de föreställer pslam 134:5 de tre vise männen... , och psalm 201:1 Ett brölopp uti ....

Originalet hängde under många år på gamla biblioteket i Finspång, efterflytten har tyvärr biblioteket valt att inte sätta upp den.  Se det som ett nyårslöfte från mig att antingen ska den upp på väggen i biblioteket eller så ska föreningen se till att den flyttas till annan plats där allmänheten kan beskåda den.

Historiskt sätt skulle bonaderna sättas upp på julafton och plockas ner tjugo Knut.  Många som är ägare till en kopia av Pehr Hörbergsbonad gör dock som jag, låter den sitta uppe hela året.

Docka i gröten och cigarrök i huset - traditioner förändras

Johan Blomberg Ingelstad

Så är den snart här julen, och med den mängder av traditioner. Kanske tror vi att vi gör som vi alltid har gjort, ibland frågar vi oss varför vi inte gör som vi brukade. En del traditioner har vi bara hört talas om.

En tradition som jag bara har hört talas om är att ha en grötdocka i gröten. I min farmors barndomshem i Skäftesfall fanns den traditionen.  Istället för att ha mandel i gröten smusslades en liten porslinsdocka ner i gröten, och på samma sätt som mandeln avslöjade vem som skulle gifta sig under året så gjorde dockan det. Som jag förstått var Janssons grötdocka i det närmaste vit men huvudet var mörkare. Så ett tränat öga kunde urskilja dockan. När farmors pappa Karl skulle gifta sig med sin Maja såg man givetvis till att Maja fick dockan i sin gröt julafton innan sommarens bröllop.
Grötdocka är egentligen ingen lokal Risinge tradition utan ska ha funnit på många platser. Ända gången jag har sett en grötdocka var på tvs antikrunda där det vid ett tillfälle dykt upp en för
värdering.

Så till cigarröken i huset, den hör samman med Johan på bilden. Johan var egentligen ingen cigarrökare, men en gång per år berättas det att det tändes cigarr i salen i Ingelstad. Julafton var den dagen. Eldstaden/spisen i salen hade någon form av krans eller kant där cigarren låg under hela året, men på julafton plockades den fram och Johan tände den och drog några bloss och lät den goda cigarr doften sprida sig i salen. Sedan släktes cigarren den och las tillbaka på spiskransen till  nästa jul.  Varför denna tradition vet jag inte.
 Förr ansågs det dock att det luktade gott med cigarrdoft. Har hört talas om att i finare familjer kunde tjänstefolket få i uppgift inför bjudningar att tända en cigarr och gå runt med i finrummen innan  en bjudningen så att det skulle lukta gått när gästerna kom.

När Jansson öppnade mjölkaffär på Östermalmsvägen

Östermalmsvägen två

Idag är det många lantbrukare som öppnar gårdsbutiker antingen på sina gårdar eller inne i städerna men det är inget nytt.  Farmors pappa Karl Jansson var lantbrukare i Skäftesfall och jag tror vi kan säga att  idag hade han nog kallats entreprenör. Han drev lantbruket i Skäftesfall, utvidgade det med granngården, hade ett mobilt sågverk och så 1915 så låter han bygga affärshuset på Östermalmsvägen 2 i Finspång. (årtalet kommer från boken Finspång i gamla vykort.) Byggmästare var David Andersson. Huset byggdes där Missionskyrkan idag ligger. 

Fönstret till bageriet. Observera reklamskylt för skomakeriet.

I huset öppnas det mjökaffär, ett sätt att kunna sälja den egna mjölken utan mellan händer. Många av er som läser bloggen förknippar nog Östermalms mjölk o bröd affär med syltlängder. Karl hade två söner John och Natanael. Natan tog över gården i Skäftesfall och John tog över huset och verksamheten i Finspång.  Så åter till syltlängderna. Som jag har förstått var det populärt att smita iväg från Ekmanskaskolan på rasten och köpa syltlängder i mjölkaffären.  Ofta var det nog Johns syster Helena som expedierade.  En del känner nog henne under andra namn. I släkten när jag var liten var hon alltid moster Lena. En snäll gammal tant som gärna skämde bort sina syskons barnbarn. 

Bageri o mjölkaffärs personalen

 I huset på Östermalm var det inte bara mjölk o bröd affären som Jansson själva drev. Här hade bla Bergs sin speceriaffär en tid och det var även skomakeri i källaren.  tror även att det periodvis var ytterligare någon butik. I huset var det även fem bostadslägenheter.  De flesta som bodde eller verkade i huset hade anknytning till antingen Missionsförsamlingen eller Metodistkyrkan. En släkting uttryckte det som att det var ett "fromt hus" Ganska passande att den församling som Janssons tillhörde väljer att bygga sin kyrka på platsen i modern tid

Janssons hus i Skäftesfall, Vid Karls andra bröllop 

Ingelstad Östergård

Alla gårdar har sin historia så även Ingelstad Östergård. Den plats jag har växt upp på och där släkten bott under många år.  Ingelstad by bestod ursprungligen av tre mantal, öster, väster och mellan gård.  Under århundraden har antal gårdar varierat. Mellan gårdarna var på slutet av 1800 talet två.  Östergården ligger kvar på sin ursprungliga plats medan de andra gårdarna har flyttats ut.
Västergården flyttades redan i slutet av 17 00 talet medans mellan gårdarna fick maka på sig vid laga skifte på 1880 talet. Stora huset byggdes på 1770 eller 1780 talet. Av vem vet jag inte med säkerhet.

Från 1750 talet och fram till 1820 talet ägdes och troligen beboddes gården av släkterna  Steirnknekt, Berggren och Bechlin. (Nu plockar jag bara ur minnet så jag kan glömt någon släkt)  Närheten till Finspång märks, någon inspektor på Finspång. Bechlin var handlanden från Norrköping. Säkert var någon bonde.
På 1820 talet  gör Georg Bechlin ett konstigt val, han säljer gården och flyttar med familjen till Gotland. Köpare är Sven Gabrielsson från Tjuttorp, hans hustru Britta Svensdotter  samt hennes föräldrar från Kolvetorp.  Ingen av dem flyttar då till gården utan valet blir att arrendera ut gården.

Sven o Britta har två barn, Anders och Anna. Längre fram i historien säljer Anders släktgården i Tjuttorp och flyttar till Torstorp. Det är han som är förfader till Arvid Svensson Torstorp.
Dottern Anna gifter sig med Sven Blomberg, arrendator på en av gårdarna i Viberga. Tror det var runt 1840. Efter något år flyttar Sven o Anna, samt ett gäng till med släktingar till Ingelstad Östergård.  Anna o Sven Blomberg fick med tiden ett barnbarn som hette Ivar, Ivar får en son som heter Arne och är min pappa.

Kanske har även i anknytning till gården, kanske har ni gått söndagskola i flygeln med Gun som söndagskolelärare, kanske har någon av era släktingar bott i flygeln eller varit dräng eller piga på gården. Mycket i historien hänger samman på något sätt.

Konsten att fira en lärare.

Att fira en uppskattad person kan man göra på många sätt. År 1902 var det ett firande vid Torstorpsskola som någon inte går att jämföra med något annat.  Folkskoleläraren Hultin hade tjänstgjort i 25 år och fyllde även 50 år.  Uppslutningen var stor det verkar som om alla vill vara med.

Texten nedan kommer från ett tidnings reportage fån till fället:

 Sistlidne lördagskväll var vid Torstorpsskola i Risinge Socken en för platsen och, vi kunde gärna säga, socknen en enastående festlighet.

 Anledningen där till var, att det då var 25 år sedan som folkskolelläraren J. V. Hultin tillträdde sin befattning såsom lärare därstädes. Alltså 25 års jubilem, som även kunde kallas 50 års jubileum med hänsyn till levnadsåren. För att hugfästa minnet häraf och giva uttryck för den tacksamhet och kärlek, som besjälar både gamla och unga med hänsyn till den nitiske, plikttrogne och af alla högt aktade läraren, var det, som Torstorps skolrote hade arrangerat en i allo lyckad festlighet.

 Herr Hultin hade på dagen varit borta. Det var just vad man ville. Då han vid halv sju tiden på kvällen hem kom, fann han en ståtlig äreport, en ny rest flaggstång, tvänne i det gröna fint dukade kaffe bord, skolsalen prydd med blommor och grönt och andra festliga arrangemang vidtagna.

 Knappt tio minuter efter hans hemkomst kommer en skara af 75 ungdomar, nuvarande och fd skolbarn, alla med en liten flagga i högra handen, marscherande upp på skolgården , efterföljda av ett par hundra  ”Civila” från alla hörn och kanter av skolroten.  Sedan de unga nedanför verandan sjungit ”vårt land” , begrav man sig in i den festliga salen . Här höll lantbrukaren och ledamoten av kommunalnämden ett väl genomtänkt tal, varefter han o rotens vägnar till herr Hultin överlämnade en dyrbar regulatorur med inskription jämte en börs, innehållande sju stycken guldmynt af större och mindre valörer. En strängorkester spelade och några damer sjöngo den för stunden passande sången. Alla Herrens vägar äro godhet, nåd och trofasthet. Under djup rörelse tackade herr Hultin för den honom visade uppmärksamheten.

Vid kastanjen

Finklänningarna strukna, flugorna knutna, blommorna arrangerade i en skål på bordet, det är dags för fotografering.

På bilden ser ni min gammelfarfar Johan Blomberg och hans hustru Hanna (Johanna) sittande, flankerande av döttrarna Gerda och Ingeborg. Mellan Hanna och Johan står sonen Ivar, min farfar.

Gissar att bilden är tagen i slutet av tjugotalet. (Hanna avled 1929).
Gammelfarfar Johan var född 1860 i Ingelstad: Han var yngst av fyra barn men var den som kom att ta över gården, delvis tillsammans med sin bror Sven-Agust.  Hanna var född 1868 i Skäftesfall. En period i sin ungdom hade hon tjänst i Ingelstad Västergård, kanske var det då hon träffade Johan i Östergården?

Johan o Hanna gifter sig och så kommer barnen. Gerda är äldst född 1896, sedan kom Ingeborg år 1900, sist så föddes Ivar år 1906.

Kastanjen ni ser i bilden planterade Johan runt 1870 och har sitt ursprung från kyrkskolan som han då gick i.  Kastanjen finns fortfarande kvar även om det med ålderns rätt nu börjat krympa. Vindarna tar gren efter gren och rötan gör nog också sitt till,

Kyrkvärdarnas mäktiga gåva

Människor har nog alltid velat skänka föremål till våra kyrkor. Kanske för att tacka och prisa Gud. Kanske lika ofta för att visa på sin egen rikedom eller göra sig ihågkommen  för framtiden.

Andreas och Petrus gåva till Risinge måste nog ändå ses som något extra, det enorma altarskåpet med alla sina utsnidade figurer.

Undrar vilka dom egentligen var dessa två kyrkvärdar som satt ett så  bestående minne i vår historia. Det enda vi egentligen vet var att Andreas var från Melby och Petrus var från Ingelstad.  Skåpet skänkte dom till församlingen år 1500 på inrådan av prästen Nikolaus. Dom borde varit rika som troll med tanke på den exklusiva gåvan, ett skåp tillverkat i Westfalen i trakten Soest. Ett skåp som hittade hela vägen till Risinge, vilken resa det måste varit att frakta det hit.

 Ville dom bli ihågkomna, ville dom tacka för Guds hjälp eller fruktade  dom prästen som uppmanat dem att skänka den? Det lär vi aldrig få veta, men deras gåva består fortfarande efter 500 år och deras namn finns nedtecknade på skåpets krönanade fris.

Stenhammars testamente

Matthias Stenhammar

Redan som liten hörde jag talas om att Västergården Ingelstad  en gång ägts av en rik präst som testamenterade gården till församlingen för att bekosta fattigvården. Vart efter åren gått så  har jag försökt stilla min nyfikenhet över prästen och hans historia. 

Hans namn var Matthias Stenhammar och var förr 1766. Mellan åren 1797 till sin död 1845 var han församlingensherde.  En lärd herre som var väldigt rik. Gårdarna han ägde var många, de flesta var belägna i södra Östergötland men i Risinge ägde han Ingelstad Västergård, i Östra Eneby ägde han Ringstad gård.  Gårdarna i södra Östergötland tycks varit utarrenderade men han brukade själv Ingelstad och Ringstad, givetvis duktig personal.  

Matthias med familj bodde i västergården i Ingelstad men hade även Ringstad upp möblerad (jag har läst hans bouppteckning och den beskriver rum efter )  Jag har en liten teori som jag inte hittat något belägg för ännu, men kan det varit Stenhammar som lät bygga upp Västergården på sin nuvarande plats?? Byggnads året på huvudbyggnaden stämmer med tiden som Stenhammar kom till Risinge. Det kan dock vara så att gården redan var uppbyggd och att det tilltalade Matthias.   

Matthias och hans fru skrev lera testamenten och det är de som ligger bakom att Finspångskommun varit ägare i Västergården i 150 år. Gården skulle tillfalla församlingen för att bli en fattiginrättning. Änkan skulle dock få ha kvar fastigheten så länge som hon levde. Förutom  Västergården ägde även Stenhammar rätten till frälseräntan ( kan jämföras med skatträttighet) till en av mellangårdarna. Den räntan fick även församlingen till förmån för församlingens skolverksamhet. 

När jag läste hans bouppteckning slås man över mängden av ägodelar, som lite kuriosa kan sägas att på vinden i Ingelstad stod det två Pehr Hörberg målningar. Inte en placering som vi idag skulle välja för tavlor av den konstnären. 

Stenhammars grav vid Risinge gamla kyrka

Ingelstadlund

Där låg den lilla röda stugan, högst upp på kullen i Ingelstad med utsikt över åkrar och ängar.  Långt borta kunde man se trumslagartorpet och ännu längre bort syntes gården Viberga. På närmare håll såg man gårdarna i Ingelstad. Närmast uppe på kullen på andra sidan vägen låg Västergården, lite längre ner öster om vägen Östergården, Blombergs. Åt norr syntes de två mellangårdarna,  först Perssons och sedan A. P  Blombergs.  Så syntes även affären.

Stugan finns inte längre kvar, det enda som skvallrar om vad som varit är grundstenarna, en innrasad jordkällare, lite trädgårdsväxter. Stugan sålde min farfar Ivar som ved gissningsvis slutat av 40 talet eller början av 50 talet.

Stugan kunde ha försvunnit långt tidigare, redan i slutet av 1880 talet var den i farozonen.  Lagaskifte genomfördes i by. Stugan hade tidigare legat på mark tillhörande en av mellangården, men efter skiftet hamnade den på Östergårdens mark. Säkerligen blev det en orolig tid för torparen innan nytt kontrakt var skrivit med Blombergs. En torpare var inte garanterad att få bo kvar vid skiftet utan kunde blivit tvungen att plocka ner sin stuga o lämna byn. Stugan var ett så kallat förpantningstorp, byggnaderna ägdes av "torparen" men marken hörde till gården.

Många olika människor har passerade genom torpet. När min farfar var liten bodde det en skomakaränka i stugan. År 1919 avlider änkan och året efter köper min gammalfarfar Johan stugan av änkans dotter.

Den sista som bodde i stugan var Ruth Karlsson från köp. Jag tror att det var så att  Ruth och hennes pappa Stor Axel hade flyttade dit när Ruths bror Axel gifte sig med Gunhild, men det vet jag inte säkert.
Det sägs att stugan var i dåligt skick. Många sålde gamla stugor som ved och det gjorde även farfar. Ruth flyttade in i en av lägenheterna i flygeln  och stugan och uthuset försvann.

Den känslan ej tolkas med ord

som jag känner där inombord

när jag trampar fädernas mark.

Trots den vildvuxna jorden

här min stamort vorden,

här blir min släktkänsla stark.

Däribland fullvuxna granar

fädernas fotspår jag anar,

spårlösa inte de gått.

Djupt där in i mitt sinne 

vårdar jag ömt deras minne,

skördar jag vad de sått

Ivan Nicklasson

En dikt som jag lånat från boken "Hus och folk i Risinge lappmark" En dikt som på ett bra sätt beskriver vad många av oss hembygdsvänner känner när vi besöker en plats i vårt vackra Risinge och ser spår av förfädernas slit eller när vi sitter ner i bänken i gamla kyrkan och låter tankarna gå till alla de generationer som under århundraden suttit i på samma bänk.