Vid kastanjen

Finklänningarna strukna, flugorna knutna, blommorna arrangerade i en skål på bordet, det är dags för fotografering.

På bilden ser ni min gammelfarfar Johan Blomberg och hans hustru Hanna (Johanna) sittande, flankerande av döttrarna Gerda och Ingeborg. Mellan Hanna och Johan står sonen Ivar, min farfar.

Gissar att bilden är tagen i slutet av tjugotalet. (Hanna avled 1929).
Gammelfarfar Johan var född 1860 i Ingelstad: Han var yngst av fyra barn men var den som kom att ta över gården, delvis tillsammans med sin bror Sven-Agust.  Hanna var född 1868 i Skäftesfall. En period i sin ungdom hade hon tjänst i Ingelstad Västergård, kanske var det då hon träffade Johan i Östergården?

Johan o Hanna gifter sig och så kommer barnen. Gerda är äldst född 1896, sedan kom Ingeborg år 1900, sist så föddes Ivar år 1906.

Kastanjen ni ser i bilden planterade Johan runt 1870 och har sitt ursprung från kyrkskolan som han då gick i.  Kastanjen finns fortfarande kvar även om det med ålderns rätt nu börjat krympa. Vindarna tar gren efter gren och rötan gör nog också sitt till,

Kyrkvärdarnas mäktiga gåva

Människor har nog alltid velat skänka föremål till våra kyrkor. Kanske för att tacka och prisa Gud. Kanske lika ofta för att visa på sin egen rikedom eller göra sig ihågkommen  för framtiden.

Andreas och Petrus gåva till Risinge måste nog ändå ses som något extra, det enorma altarskåpet med alla sina utsnidade figurer.

Undrar vilka dom egentligen var dessa två kyrkvärdar som satt ett så  bestående minne i vår historia. Det enda vi egentligen vet var att Andreas var från Melby och Petrus var från Ingelstad.  Skåpet skänkte dom till församlingen år 1500 på inrådan av prästen Nikolaus. Dom borde varit rika som troll med tanke på den exklusiva gåvan, ett skåp tillverkat i Westfalen i trakten Soest. Ett skåp som hittade hela vägen till Risinge, vilken resa det måste varit att frakta det hit.

 Ville dom bli ihågkomna, ville dom tacka för Guds hjälp eller fruktade  dom prästen som uppmanat dem att skänka den? Det lär vi aldrig få veta, men deras gåva består fortfarande efter 500 år och deras namn finns nedtecknade på skåpets krönanade fris.

Stenhammars testamente

Matthias Stenhammar

Redan som liten hörde jag talas om att Västergården Ingelstad  en gång ägts av en rik präst som testamenterade gården till församlingen för att bekosta fattigvården. Vart efter åren gått så  har jag försökt stilla min nyfikenhet över prästen och hans historia. 

Hans namn var Matthias Stenhammar och var förr 1766. Mellan åren 1797 till sin död 1845 var han församlingensherde.  En lärd herre som var väldigt rik. Gårdarna han ägde var många, de flesta var belägna i södra Östergötland men i Risinge ägde han Ingelstad Västergård, i Östra Eneby ägde han Ringstad gård.  Gårdarna i södra Östergötland tycks varit utarrenderade men han brukade själv Ingelstad och Ringstad, givetvis duktig personal.  

Matthias med familj bodde i västergården i Ingelstad men hade även Ringstad upp möblerad (jag har läst hans bouppteckning och den beskriver rum efter )  Jag har en liten teori som jag inte hittat något belägg för ännu, men kan det varit Stenhammar som lät bygga upp Västergården på sin nuvarande plats?? Byggnads året på huvudbyggnaden stämmer med tiden som Stenhammar kom till Risinge. Det kan dock vara så att gården redan var uppbyggd och att det tilltalade Matthias.   

Matthias och hans fru skrev lera testamenten och det är de som ligger bakom att Finspångskommun varit ägare i Västergården i 150 år. Gården skulle tillfalla församlingen för att bli en fattiginrättning. Änkan skulle dock få ha kvar fastigheten så länge som hon levde. Förutom  Västergården ägde även Stenhammar rätten till frälseräntan ( kan jämföras med skatträttighet) till en av mellangårdarna. Den räntan fick även församlingen till förmån för församlingens skolverksamhet. 

När jag läste hans bouppteckning slås man över mängden av ägodelar, som lite kuriosa kan sägas att på vinden i Ingelstad stod det två Pehr Hörberg målningar. Inte en placering som vi idag skulle välja för tavlor av den konstnären. 

Stenhammars grav vid Risinge gamla kyrka

Ingelstadlund

Där låg den lilla röda stugan, högst upp på kullen i Ingelstad med utsikt över åkrar och ängar.  Långt borta kunde man se trumslagartorpet och ännu längre bort syntes gården Viberga. På närmare håll såg man gårdarna i Ingelstad. Närmast uppe på kullen på andra sidan vägen låg Västergården, lite längre ner öster om vägen Östergården, Blombergs. Åt norr syntes de två mellangårdarna,  först Perssons och sedan A. P  Blombergs.  Så syntes även affären.

Stugan finns inte längre kvar, det enda som skvallrar om vad som varit är grundstenarna, en innrasad jordkällare, lite trädgårdsväxter. Stugan sålde min farfar Ivar som ved gissningsvis slutat av 40 talet eller början av 50 talet.

Stugan kunde ha försvunnit långt tidigare, redan i slutet av 1880 talet var den i farozonen.  Lagaskifte genomfördes i by. Stugan hade tidigare legat på mark tillhörande en av mellangården, men efter skiftet hamnade den på Östergårdens mark. Säkerligen blev det en orolig tid för torparen innan nytt kontrakt var skrivit med Blombergs. En torpare var inte garanterad att få bo kvar vid skiftet utan kunde blivit tvungen att plocka ner sin stuga o lämna byn. Stugan var ett så kallat förpantningstorp, byggnaderna ägdes av "torparen" men marken hörde till gården.

Många olika människor har passerade genom torpet. När min farfar var liten bodde det en skomakaränka i stugan. År 1919 avlider änkan och året efter köper min gammalfarfar Johan stugan av änkans dotter.

Den sista som bodde i stugan var Ruth Karlsson från köp. Jag tror att det var så att  Ruth och hennes pappa Stor Axel hade flyttade dit när Ruths bror Axel gifte sig med Gunhild, men det vet jag inte säkert.
Det sägs att stugan var i dåligt skick. Många sålde gamla stugor som ved och det gjorde även farfar. Ruth flyttade in i en av lägenheterna i flygeln  och stugan och uthuset försvann.

Den känslan ej tolkas med ord

som jag känner där inombord

när jag trampar fädernas mark.

Trots den vildvuxna jorden

här min stamort vorden,

här blir min släktkänsla stark.

Däribland fullvuxna granar

fädernas fotspår jag anar,

spårlösa inte de gått.

Djupt där in i mitt sinne 

vårdar jag ömt deras minne,

skördar jag vad de sått

Ivan Nicklasson

En dikt som jag lånat från boken "Hus och folk i Risinge lappmark" En dikt som på ett bra sätt beskriver vad många av oss hembygdsvänner känner när vi besöker en plats i vårt vackra Risinge och ser spår av förfädernas slit eller när vi sitter ner i bänken i gamla kyrkan och låter tankarna gå till alla de generationer som under århundraden suttit i på samma bänk.