När släkten kom till Ingelstad

Alla släkter kommer någonstans ifrån, alla släkter har sin historia och så är det bara.

Redan som liten fick jag höra att släkten kom från Tjuttorp. En skogsby i norra delen av Risinge.  Att det var tack vare Tjuttorpesläkten  som gården i Ingelstad köpts in. Det tom pratades om att gården var en lysningspresent, ett sätt för de rika Tjuttorparna att rädda släkten rykte när dottern gifte in sig i en knektsläkten Blomberg.

Kanske är det inte bara gården som kommer från Tjuttorp, vi har även de omtalade Tjuttorpemyggorna, ni vet de där stora som bara går tre på en kappe, och då hänger benen ändå utanför.

Men nu till hur Ingelstad Östergård kom till släkten. I Tjuttorp fanns en släkt som bott där i många generationer, omväxlande hette männen Gabriel i förnamn eller Gabrielsson i efternamn. År 1805 gifter sig Sven Gabrielsson med Britta Svensdotter från Kolvetorp i Regna.

År 1822 köper Sven och Britta 1/3 av Ingelstad Östergård av handelsmannen Bechlin. Bechlin tycks inte själv varit med när affären gjordes upp, utan hans ombud Odelstjerna. Köpeskillingen var 1666 riksdaler. Samtidigt köper Brittas föräldrar 2/3 av gården. Ingen i släkten flyttar dock dit utan man arrenderar ut Ingelstad.

Så händer det som nog är bakgrunden till att det skulle vara en lysningsgåva (vilket jag inte hittat något belägg för) Sven och Brittas dotter Anna gifter sig med  Sven Blomberg 1840. Sven var av knektsläkt även om han själv inte var knekt. Sven var brukare av en av gårdarna i Viberga.  Redan efter ett par år så ordnas det till så att Sven och Anna flyttar till Ingelstad Östergård. Testamenten skrivs så att Anna ska ärva Östergården medan hennes bror Anders ska ärva gården i Tjuttorp (Anders är förfadern till Torenfeltarna i Torstorp)   Och så blir det. Anna är den som hela tiden kommer att stå för fastigheten i Ingelstad även om hennes man Sven säkert titulerades som Hemmansägare i många fall. Sven och Annas yngste son Johan Blomberg är min farfars pappa.

Nisbeth, Wrangel, Montgomery - Fint folk i husförhören

Sida efter sida, rad efter rad, hemmansägare, brukare, drängar och pigor. Är du släkt forskare så känner du igen dig. Kyrkböckernas hemligheter är inte alltid lätta  att tyda. Igår satt jag och letade efter en förfaders Anders Nilsson i Hult. De tidigaste kyrkböckerna för Risinge jag hittat är från 1780- talet  och där borde Anders finnas med. Så helt plötsligt var jag inne på Ingelstad, där dök så namnen Fredrik Wilhelm Nisbeth f 1727 och 

hans hustru Charlotta Wilhelmina Wrangel av Fall född 1743 upp.

Tänk vilka personer som bodde i Ingelstad på 1780 talet, när jag ser på övriga gårdar i Ingelstad så kommer jag fram till att det måste det vara Västergården fin folket bodde i.

 Gården som sedan kyrkoherde Mattias Stenhammar ägde och bebodde.

Fredrik Wilhelm hade varit militär, gått från Sergant, sekundfänrik och slutat med 

löjtnants avsked 1778. På 1750 talet var han med och stred i Pommern och blev där fången och kvarhållen under flera år.  När paret flyttade till Ingelstad vet jag ännu inte, efter 1750 men före 1785. Det senaste årtalet gifter sig ena dottern på Ingelstad så då bodde dom i Ingelstad.  1797 avlider Fredrik Wilhelm och då bor man i Norrköping. Kanske var det Nisbeth som sålde till Stenhammar.

Så fortsatte jag mitt letande efter min egen förfader Anders Nilsson, Så hittar jag Hult i kyrkboken. Vad dyker då upp om inte ännu en Nisbeth. Gustaf Nisbeth född 1731, lillebror till Fredrik Wilhelm. 

Även Gustaf var militär men med titeln kapten. Denna var gift med en Montgomery.  Kan bara konstatera att det duggade tätt med adelssköldarna i byarna i slutet av 1700- talet. Kan det vara så att de Geer behövde sälja mark och de hemkomna militärerna hade pengar 

och behövde någonstans att bo? Jag bara gissar. 

Så till min egen förfader Anders Nilsson. Jo, jag hittade honom och hans föräldrar. Med tiden flyttade Anders med sin familj från hult till Skäftesfall. Hans ena dotter härstammar min farfar ifrån via sin mamma hans andra dotter min farmor via sin pappa.

Farbror Sven-August

Sven-August Blomberg

Det finns personer som man aldrig har träffat men som man ändå hört talas om under alla år.
 Farbror Sven-August är en sån person. Sven-August var min farfars farbror, nummer två i en syskonskara på 4. Han föddes 1843 på Ingelstad Östergård. Den första i släkten som föddes på den gården.
Stora syster Anna-Catharina var född 1841 men då bodde familjen på Viberga.

År 1884 gifter han sig med sin Kristina. Sven-August och Krisitna får aldrig några egna barn. Dom bor kvar på gården i Ingelstad och Sven-August tituleras Hemmansägare,  och det stämmer. 1/4 av gården är Sven-August medan resten av gården ägs av hans lillebror Johan. Sven-August o Kristin bodde i ett hus som låg mellan det hus som mina föräldrar nu bor i och landsvägen. Ett hus som från början var mangårdsbyggnad till en av mellangårdarna.
Det sägs att Sven-August var musikalisk och var med i klockare Hallbergs orkester. Säkert var kunde han och hans bror även hitta på hyss ibland. Det berättas om ett fint bröllop i Risinge kyrkan där den eleganta vagnen som väntade på brudparet på något konstigt sätt hade förlorat sina hjul innan avfärden. Ryktet säger att det var Blombergs grabbarnas hyss.

År 1930 avlider både Sven-August och Kristin. Min farfar får 100 kronor för att ta hand om skötseln av graven och det gör vi fortfarande efter 85 år. Ibland räcker pengarna länge. Huset som Sven-August bodde i hade min farfar Ivar köpt några år innan. Nu när både farbror och faster var döda säljer Ivar huset och det monteras ner och flyttas till Butbro där det fortfarande lär stå.  På inventarierna ska det varit auktion, På auktionen såldes bla en stor kista
som nu står i hallen på Hembygdsgården.

Troligen Sven-August hus

Perssons döttrar

Familjen Persson Ingelstad Mellangård

Har du någon gång suttit på en kökssoffa hemma hos en gammal tant, dinglande med benen eftersom man inte riktig når ner till golvet, drickande hemkokt körsbärssaft blandad i glaset?  

Det har jag gjort när jag var lite, hemma hos Margit Karlsson i granngården. Margit var en genomsnäll gammal tant som alltid var tacksam och alltid bjöd på saft. 

Även gamla tanter har en gång varit unga, så också Margit, Perssons äldsta dotter. 

Familjen Persson flyttade till en av mellangårdarna i Ingelstad 1921, då kom familjen från Hällestad. Det finns säkert många anledningar till att familjen flyttade till Ingelstad, en anledning sägs vara att "Persson" tyckte att hans tre döttrar behövde få bo lite mer centralt. Döttrarna hette Margit, Gulli och Iris.  Och visst måste upplevts centralt att flytta till Ingelstad.

Margit berättade vid något tillfälle att korna kom med tåget från Hällestad. Margit och någon av systrarna fick leda dem från station i Finspång till Ingelstad. 

Säkert inte helt lätt för två tjejer i yngre tonåren.

Det sägs att flickornas pappa "Persson" var en driftig man och han säkert hade lyckats väl som lantbrukare om han fått leva längre.  När familjen flyttade till Ingelstad började han direkt renovera och bygga nytt. ladugården byggdes ny, flyglar och mangårdsbyggnaden renoverades.  Persson var en sträng man som ingen sa emot. Det har berättas om ett tillfälle vid tröskningen när middagstiden passerades, folket började bli hungriga, i huset var maten klar, men ingen vågade fråga Persson om det inte var dags för middagsrast. Tillslut visade det sig att "Perssons" klocka hade stannat. 

Tyvärr blev inte Persson så gammal. i lutet av 20 talet eller i början av 30 talet avlider han och änkan och de tre döttrarna blir själva på gården. Det ordnas så att en kusin till döttrarna flyttar dit och hjälper till på gården i väntan på döttrarna ska gifta sig. Om Gulli eller Iris är den som gifter sig först vet jag inte. Margit berättade en gång om Gullis giftermål.  Gulli sällskapade med Josef ÖSterberg och man visste att dom höll på och ställde i ordning på Lindenäs. Så en dag kom Gulli inte hem på kvällen. - då förstod vi att hon hade gift sig berättade Margit.  Iris gifte sig med Robert, jag tror att han var en av "Skränslunds pojkarna" Iris och Robert började bruka mellangården i Ingelstad. 

Så kom David Karlsson in i bilden och gifter sig med Margit.  Robert och Iris flyttar då från Ingelstad eftersom Margit var äldst och  den som skulle ta över gården.  Margit o David brukade gården i flera omgångar men valde även att periodvis arrendera ut den.  

1957 säljer David o Margit gården ( inte bostadshusen) till min farfar Ivar.  

På 1990- talet säljer Margit o Davids dotter Sylvia bostadshuset till min bror och svägerska. 

Margit, Gulli och Iris Persson sittande på Rundeln vid Mellangården.
Observera att mellangårdens gamla ladugård syns i bakgrunden

Ebba Maria Margareta

Den 25 juli 1910 föddes ett litet flickebarn hos Janssons i Skäftesfall. Det var Karls och Elins femte barn.  Sedan tidigare fanns det två pojkar och två flickor i familjen. 

Ebba Jansson

Det lilla barnet döptes till Ebba Maria Margareta och kom med tiden att bli min farmor. 

När Ebba var 6 år hände det som inte får hända. Hennes mamma avlider och Karl blir ensam med de 5 barnen. Det var nog tur att farmor fanns i lillstugan och kunde stötta upp familjen.  Karl behövde en ny fru och det blev hans kusin Amanda "Maja"  Maja var lärare i Torstorps skola och lämnade sin yrkeskarriär och gifter sig med Karl 1919 och blir mor åt Karls barn.  

Ebba Jansson

Ebbas skolgång började som för alla i Skäftesfall i Gomma skola.  Efter vanliga skolan blev det som för många andra lanthushållsskola. Det som var ovanligt var att Ebba gick lanhushållsskola i Osby i Skåne. Kanske berodde det på att hennes bröder John o Natan gått sin lantbruksutbildning där.  Hemma i Östergötland gick Ebba även någon eller några kurser på Margareta skolan i Norrköping. När jag läser i Ebbas betyg o intyg hittar jag även det lite mer udda distanskursen i " Kommatering och punktsättning"

Hur Ebba träffade Ivar i Ingelstad vet jag inte säkert, kanske via SLU där båda var aktiva eller kanske i Missionshuset.

Ebba Jansson

Familjen Blomberg

1935 gifter sig Ebba och Ivar , om jag minns rätt så hölls bröloppet på Margareta skolan i Norrköping, Något som vanligt bland frikyrkofolket. Vigselförrättare var K G Widelius som varit både Ebbas o Ivars konfirmationspräst. Widelius var kyrkoherde i klockrike 1935 men reste upp till Norrköping och höll vigseln.
Ebba flyttar ini Ingelstad, där stora huset hade moderniserats rejält inför att Ebba o Ivar skulle gifta sig. Serveringsgången byggdes, glasverandan revs, frontespiserna byggdes, tror att badrummet gjordes i ordning. (inte vatten toalett eftersom det ansågs onödigt när det fanns dass bakom flygeln)
Vart efter året gick föddes det ena barnet efter det andra Arne, Torsten, Ingrid Ove.

Givetvis finns det mycket mer att skriva om farmor men tror inte att ni orkar läsa så mycket mer.

Jag minns farmor som en bestämd liten kvinna som visste vad som var rätt och fel och levde efter det.  Söndag var vilodag, andra dagar var arbetsdagar. Det vävdes, städades, syltades och saftades. Fasta rutiner följdes. Under många år när farfar var sjuk skötte hon givetvis honom. Många av er har säkert sett Ebba ute på vägarna vid Ingelstad skjutande på rullstolen  med farfar. Inte sällan fick den bortskämda taxen sitta i farfars knä när dom var på promenad.
 I augusti 1990 fick Ebba sluta sitt jordeliv och flytta hem till sin Gud, där hennes Ivar redan väntade.

Kyrkbänksdörrarna fick nu funktion

 Det är en speciell känsla att komma in i en gammal kyrka och få öppna en en bänkdörr och slå sig ner i bänken. Kanske är dörren numrerad, ibland har den till och med lås. I Gamla kyrkan finns dom gamla dörrarna kvar men inte i Risinge Nya kyrka. Men det har funnits. Bilden till vänster visar kyrkan innan renoveringen 1902 med den gamla bänkinredningen.

När kyrkan renoverades togs bänkarna bort. En del av bänkdörrarna togs dock till vara av gammelfarfar Johan.

 Dörrarna blev bla till glasveranda på stora huset, ses på bilden över. Lite svårt att se men till höger på bilden  så ser ni en av dörrspeglarna. En del av dörrarna blev till panel i salen, och där sitter dom ännu kvar. Glasverandan revs på trettiotalet så då försvann en del. En av dörrarna fick bli garderobsdörr när glasverandan revs och fungerar fortfarande som det.

I Risinge kyrka finns ett fåtal dörrar kvar i bänkarna uppe på sidoläktarna. Passa på att smyg upp och titta någon gång. 

Docka i gröten och cigarrök i huset - traditioner förändras

Johan Blomberg Ingelstad

Så är den snart här julen, och med den mängder av traditioner. Kanske tror vi att vi gör som vi alltid har gjort, ibland frågar vi oss varför vi inte gör som vi brukade. En del traditioner har vi bara hört talas om.

En tradition som jag bara har hört talas om är att ha en grötdocka i gröten. I min farmors barndomshem i Skäftesfall fanns den traditionen.  Istället för att ha mandel i gröten smusslades en liten porslinsdocka ner i gröten, och på samma sätt som mandeln avslöjade vem som skulle gifta sig under året så gjorde dockan det. Som jag förstått var Janssons grötdocka i det närmaste vit men huvudet var mörkare. Så ett tränat öga kunde urskilja dockan. När farmors pappa Karl skulle gifta sig med sin Maja såg man givetvis till att Maja fick dockan i sin gröt julafton innan sommarens bröllop.
Grötdocka är egentligen ingen lokal Risinge tradition utan ska ha funnit på många platser. Ända gången jag har sett en grötdocka var på tvs antikrunda där det vid ett tillfälle dykt upp en för
värdering.

Så till cigarröken i huset, den hör samman med Johan på bilden. Johan var egentligen ingen cigarrökare, men en gång per år berättas det att det tändes cigarr i salen i Ingelstad. Julafton var den dagen. Eldstaden/spisen i salen hade någon form av krans eller kant där cigarren låg under hela året, men på julafton plockades den fram och Johan tände den och drog några bloss och lät den goda cigarr doften sprida sig i salen. Sedan släktes cigarren den och las tillbaka på spiskransen till  nästa jul.  Varför denna tradition vet jag inte.
 Förr ansågs det dock att det luktade gott med cigarrdoft. Har hört talas om att i finare familjer kunde tjänstefolket få i uppgift inför bjudningar att tända en cigarr och gå runt med i finrummen innan  en bjudningen så att det skulle lukta gått när gästerna kom.

Ingelstad Östergård

Alla gårdar har sin historia så även Ingelstad Östergård. Den plats jag har växt upp på och där släkten bott under många år.  Ingelstad by bestod ursprungligen av tre mantal, öster, väster och mellan gård.  Under århundraden har antal gårdar varierat. Mellan gårdarna var på slutet av 1800 talet två.  Östergården ligger kvar på sin ursprungliga plats medan de andra gårdarna har flyttats ut.
Västergården flyttades redan i slutet av 17 00 talet medans mellan gårdarna fick maka på sig vid laga skifte på 1880 talet. Stora huset byggdes på 1770 eller 1780 talet. Av vem vet jag inte med säkerhet.

Från 1750 talet och fram till 1820 talet ägdes och troligen beboddes gården av släkterna  Steirnknekt, Berggren och Bechlin. (Nu plockar jag bara ur minnet så jag kan glömt någon släkt)  Närheten till Finspång märks, någon inspektor på Finspång. Bechlin var handlanden från Norrköping. Säkert var någon bonde.
På 1820 talet  gör Georg Bechlin ett konstigt val, han säljer gården och flyttar med familjen till Gotland. Köpare är Sven Gabrielsson från Tjuttorp, hans hustru Britta Svensdotter  samt hennes föräldrar från Kolvetorp.  Ingen av dem flyttar då till gården utan valet blir att arrendera ut gården.

Sven o Britta har två barn, Anders och Anna. Längre fram i historien säljer Anders släktgården i Tjuttorp och flyttar till Torstorp. Det är han som är förfader till Arvid Svensson Torstorp.
Dottern Anna gifter sig med Sven Blomberg, arrendator på en av gårdarna i Viberga. Tror det var runt 1840. Efter något år flyttar Sven o Anna, samt ett gäng till med släktingar till Ingelstad Östergård.  Anna o Sven Blomberg fick med tiden ett barnbarn som hette Ivar, Ivar får en son som heter Arne och är min pappa.

Kanske har även i anknytning till gården, kanske har ni gått söndagskola i flygeln med Gun som söndagskolelärare, kanske har någon av era släktingar bott i flygeln eller varit dräng eller piga på gården. Mycket i historien hänger samman på något sätt.

Vid kastanjen

Finklänningarna strukna, flugorna knutna, blommorna arrangerade i en skål på bordet, det är dags för fotografering.

På bilden ser ni min gammelfarfar Johan Blomberg och hans hustru Hanna (Johanna) sittande, flankerande av döttrarna Gerda och Ingeborg. Mellan Hanna och Johan står sonen Ivar, min farfar.

Gissar att bilden är tagen i slutet av tjugotalet. (Hanna avled 1929).
Gammelfarfar Johan var född 1860 i Ingelstad: Han var yngst av fyra barn men var den som kom att ta över gården, delvis tillsammans med sin bror Sven-Agust.  Hanna var född 1868 i Skäftesfall. En period i sin ungdom hade hon tjänst i Ingelstad Västergård, kanske var det då hon träffade Johan i Östergården?

Johan o Hanna gifter sig och så kommer barnen. Gerda är äldst född 1896, sedan kom Ingeborg år 1900, sist så föddes Ivar år 1906.

Kastanjen ni ser i bilden planterade Johan runt 1870 och har sitt ursprung från kyrkskolan som han då gick i.  Kastanjen finns fortfarande kvar även om det med ålderns rätt nu börjat krympa. Vindarna tar gren efter gren och rötan gör nog också sitt till,

Kyrkvärdarnas mäktiga gåva

Människor har nog alltid velat skänka föremål till våra kyrkor. Kanske för att tacka och prisa Gud. Kanske lika ofta för att visa på sin egen rikedom eller göra sig ihågkommen  för framtiden.

Andreas och Petrus gåva till Risinge måste nog ändå ses som något extra, det enorma altarskåpet med alla sina utsnidade figurer.

Undrar vilka dom egentligen var dessa två kyrkvärdar som satt ett så  bestående minne i vår historia. Det enda vi egentligen vet var att Andreas var från Melby och Petrus var från Ingelstad.  Skåpet skänkte dom till församlingen år 1500 på inrådan av prästen Nikolaus. Dom borde varit rika som troll med tanke på den exklusiva gåvan, ett skåp tillverkat i Westfalen i trakten Soest. Ett skåp som hittade hela vägen till Risinge, vilken resa det måste varit att frakta det hit.

 Ville dom bli ihågkomna, ville dom tacka för Guds hjälp eller fruktade  dom prästen som uppmanat dem att skänka den? Det lär vi aldrig få veta, men deras gåva består fortfarande efter 500 år och deras namn finns nedtecknade på skåpets krönanade fris.

Ingelstadlund

Där låg den lilla röda stugan, högst upp på kullen i Ingelstad med utsikt över åkrar och ängar.  Långt borta kunde man se trumslagartorpet och ännu längre bort syntes gården Viberga. På närmare håll såg man gårdarna i Ingelstad. Närmast uppe på kullen på andra sidan vägen låg Västergården, lite längre ner öster om vägen Östergården, Blombergs. Åt norr syntes de två mellangårdarna,  först Perssons och sedan A. P  Blombergs.  Så syntes även affären.

Stugan finns inte längre kvar, det enda som skvallrar om vad som varit är grundstenarna, en innrasad jordkällare, lite trädgårdsväxter. Stugan sålde min farfar Ivar som ved gissningsvis slutat av 40 talet eller början av 50 talet.

Stugan kunde ha försvunnit långt tidigare, redan i slutet av 1880 talet var den i farozonen.  Lagaskifte genomfördes i by. Stugan hade tidigare legat på mark tillhörande en av mellangården, men efter skiftet hamnade den på Östergårdens mark. Säkerligen blev det en orolig tid för torparen innan nytt kontrakt var skrivit med Blombergs. En torpare var inte garanterad att få bo kvar vid skiftet utan kunde blivit tvungen att plocka ner sin stuga o lämna byn. Stugan var ett så kallat förpantningstorp, byggnaderna ägdes av "torparen" men marken hörde till gården.

Många olika människor har passerade genom torpet. När min farfar var liten bodde det en skomakaränka i stugan. År 1919 avlider änkan och året efter köper min gammalfarfar Johan stugan av änkans dotter.

Den sista som bodde i stugan var Ruth Karlsson från köp. Jag tror att det var så att  Ruth och hennes pappa Stor Axel hade flyttade dit när Ruths bror Axel gifte sig med Gunhild, men det vet jag inte säkert.
Det sägs att stugan var i dåligt skick. Många sålde gamla stugor som ved och det gjorde även farfar. Ruth flyttade in i en av lägenheterna i flygeln  och stugan och uthuset försvann.

Vår på berget

Kontraster mellan dagarna! Idag är vi på vårdat blommande berg, ingen gräsklippare hörs, inga grannar, inget tåg.  Fåglarna kvittrar och gräset är daggvått.

För varje dag är det något mer som slår ut, nu blommar dillpionen, pärlbusken, dvärgrododenron mm.

Jag gillar tystnaden men i eftermiddag måste nog ändå gräsklipparen dras igång.  Kanske måste det även rensas ogräs, men givetvis blir det även badminton och klubbspelning, om vi nu hittade en tillräckligt stor plats mellan 

Ingen rök utan eld, eller?

Igår var det stora gräsbrännardagen på mitt blommande berg. Jag vet att många miljövänner säger att det inte är bra att bränna gräs. Men det blir så fint när fjolårsgräset har brunnit upp och det finns plats för ny grönska av olika slag.

Stora delar av min tomt är mer eller mindre naturtomt och det är där som gräset bränns bort på våren. I år var hela gänget med och det gick därför betydligt fortare än vanligt med eldningen. I mellan åt låg röken tät över berget och efteråt  luktade alla rök. Om några veckor kommer allt vara grönt igen.

Höns i trädgården

Höns i trädgården har inte jag, men igår var jag en sväng till mellangården och köpte ägg av min brorson Anton. Säkert ställer hönsen till en del i trädgården men visst är det trevligt med höns som spatserar runt och gör nya upptäckter i trädgården.  Det lär bli fart på gräsmattorna i mellangården för starkare gödsel än hönsgödsel är svårt att hitta.
Undrar om det skulle funka att ha höns i Krokek.

Var torpträdgården idyll?

När vi tänker oss en torpträdgård så tänker vi oss en liten idyll med krattade grusgångar, syrenberå, upphöjda blomsterlister med ett överdåd av torpväxter.

Undrar om det i verkligheten var så idylliskt på torptiden, trädgården var ofta ett måste för överlevnaden, så mycket som möjligt måste odlas, inte var äppleträden till för att dom blommade vackert på våren, det handlade om mat, den upphöjda mullbänken vid stugan visst kunde den blomma, men det viktigaste var nog att hindra golvdraget.
Hur det än var  på "torp" tiden så gillar jag idag det vi kallar torpträdgårdar.

Hjortstugan i Ingelstad

Under trädet.

Att sjunka ner i en gisten trädgårdsstol i skuggan under ett stort träd är något speciellt. Att få koppla av, komma undan den värsta värmen, känna skyddet av trädets starka grenar. Stolen behöver förstås inte vara gisten, men känslan tror jag inte är den samma om det är en plasts stol.

Jag åter kommer ofta till kastanjerna hemma hos mina föräldrar, träden som gett skugga åt fem generationer. första generationen fick nog inte så mycket skugga, för generation som nu är yngst är nog också skuggan begränsad eftersom träden med ålderns rätt börjar bli lite glesa, ungefär som håret på mitt huvud.
Hittade en så fin bild där min farfar med syskon o föräldrar sitter under den ena kastanjen. Troligen  inte för att få skugga utan för att det ska bli en fin bild. Farfars pappa Johan som är med på bilden är mannen som tog med kastanjerna från kyrkskolan när han var liten. Undrar hur länge träden kommer stå pall innan dom faller för tiden. Det är nu högtid att plantera nya kastanjer till nya generationer.

Småplock i trädgården.

Det är lördag och solen tycks inte vilja vakna idag. Nu smattrar regnet mot fönsterrutorna. Innan dropparna började falla från skyn var jag dock ute och plockade en del.
 Löven runt tulpanträdet och magnolian hade sjunkit ihop en del så det var dags att fylla på med mer löv.

Bänken på berget har fått stå ute tills nu. In i det längsta har jag envisats med att tro att sommaren är kvar. Nu har bänken intagit sin vinterplats uppe på bovinden.

Trots höstrusk finns det mycket vackert att titta på bara man tar sig tid att stanna upp. Vacker lav på en gren. Fröställningarna från de sista perennerna och mycket mer.

Stenbordet där de sista agave plantorna väntar på att få komma in

Idag fick den gröna bänken flytta in.

Laven på grenen trivs i det fuktiga vädret.

Varför ge sig på berg när det finns småsten

Varför ge sig på berg när det finns småsten. Just nu känns det som att jag gett mig på ett berg. Stenen på bilden fanns där jag grävde för mina pioner. Jag kämpade upp den ur gropen. Sedan dess har den legat på gräsmattan. Jag kan inte lyfta den, kan med hand kraft sakta kulta runt den så att sakta flyttar sig över trädgården, decimeter efter decimeter. Jag nu stegat upp att det är 35 meter kvar till stenmuren.  Decimeter efter decimeter.

När diset lättar

Vilken morgon. Solen börjar leta sig upp över trädtopparna och skapar nya mönster i trädgård. Diset ligger kvar i sänkan. Spindelväven är tyngd av små daggdroppar och lägger trädgården i ett sagoskimmer. Katten Bertil smyger runt bland ormbunkarna och tror att han är en tiger. Jag stör honom inte, kanske ska han precis fånga en antilop.

Allt är inte vad det ser ut att vara.

 Idag tar vi steget över tröskeln in i farstun. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Nyckeln på spiken är målad, spiken är äkta. Det extra nyckelhålet har jag målat för visst måste det finnas ett nyckel hål som passar till den målade nyckeln.











Trasmattan i trappen finns inte där annat än som målad. Aldrig snavar jag på mattfransen. Tyvärr går det inte att sopa något under den.

  Att vara hemkär är inte fel. Jag vill gärna ha utsikt mot mitt barndomshem. Nu ligger träd och berg i vägen. Det löste med att måla min utsikt på badrumsdörren.
Undrar vad jag ska måla härnäst.