tisdag 22 december 2015

När Jansson öppnade mjölkaffär på Östermalmsvägen

Östermalmsvägen två

Idag är det många lantbrukare som öppnar gårdsbutiker antingen på sina gårdar eller inne i städerna men det är inget nytt.  Farmors pappa Karl Jansson var lantbrukare i Skäftesfall och jag tror vi kan säga att  idag hade han nog kallats entreprenör. Han drev lantbruket i Skäftesfall, utvidgade det med granngården, hade ett mobilt sågverk och så 1915 så låter han bygga affärshuset på Östermalmsvägen 2 i Finspång. (årtalet kommer från boken Finspång i gamla vykort.) Byggmästare var David Andersson. Huset byggdes där Missionskyrkan idag ligger. 

Fönstret till bageriet. Observera reklamskylt för skomakeriet.

I huset öppnas det mjökaffär, ett sätt att kunna sälja den egna mjölken utan mellan händer. Många av er som läser bloggen förknippar nog Östermalms mjölk o bröd affär med syltlängder. Karl hade två söner John och Natanael. Natan tog över gården i Skäftesfall och John tog över huset och verksamheten i Finspång.  Så åter till syltlängderna. Som jag har förstått var det populärt att smita iväg från Ekmanskaskolan på rasten och köpa syltlängder i mjölkaffären.  Ofta var det nog Johns syster Helena som expedierade.  En del känner nog henne under andra namn. I släkten när jag var liten var hon alltid moster Lena. En snäll gammal tant som gärna skämde bort sina syskons barnbarn. 

Bageri o mjölkaffärs personalen
 I huset på Östermalm var det inte bara mjölk o bröd affären som Jansson själva drev. Här hade bla Bergs sin speceriaffär en tid och det var även skomakeri i källaren.  tror även att det periodvis var ytterligare någon butik. I huset var det även fem bostadslägenheter.  De flesta som bodde eller verkade i huset hade anknytning till antingen Missionsförsamlingen eller Metodistkyrkan. En släkting uttryckte det som att det var ett "fromt hus" Ganska passande att den församling som Janssons tillhörde väljer att bygga sin kyrka på platsen i modern tid
Janssons hus i Skäftesfall, Vid Karls andra bröllop 

måndag 21 december 2015

Ingelstad Östergård


Alla gårdar har sin historia så även Ingelstad Östergård. Den plats jag har växt upp på och där släkten bott under många år.  Ingelstad by bestod ursprungligen av tre mantal, öster, väster och mellan gård.  Under århundraden har antal gårdar varierat. Mellan gårdarna var på slutet av 1800 talet två.  Östergården ligger kvar på sin ursprungliga plats medan de andra gårdarna har flyttats ut.
Västergården flyttades redan i slutet av 17 00 talet medans mellan gårdarna fick maka på sig vid laga skifte på 1880 talet. Stora huset byggdes på 1770 eller 1780 talet. Av vem vet jag inte med säkerhet.

Från 1750 talet och fram till 1820 talet ägdes och troligen beboddes gården av släkterna  Steirnknekt, Berggren och Bechlin. (Nu plockar jag bara ur minnet så jag kan glömt någon släkt)  Närheten till Finspång märks, någon inspektor på Finspång. Bechlin var handlanden från Norrköping. Säkert var någon bonde.
På 1820 talet  gör Georg Bechlin ett konstigt val, han säljer gården och flyttar med familjen till Gotland. Köpare är Sven Gabrielsson från Tjuttorp, hans hustru Britta Svensdotter  samt hennes föräldrar från Kolvetorp.  Ingen av dem flyttar då till gården utan valet blir att arrendera ut gården.

Sven o Britta har två barn, Anders och Anna. Längre fram i historien säljer Anders släktgården i Tjuttorp och flyttar till Torstorp. Det är han som är förfader till Arvid Svensson Torstorp.
Dottern Anna gifter sig med Sven Blomberg, arrendator på en av gårdarna i Viberga. Tror det var runt 1840. Efter något år flyttar Sven o Anna, samt ett gäng till med släktingar till Ingelstad Östergård.  Anna o Sven Blomberg fick med tiden ett barnbarn som hette Ivar, Ivar får en son som heter Arne och är min pappa.

Kanske har även i anknytning till gården, kanske har ni gått söndagskola i flygeln med Gun som söndagskolelärare, kanske har någon av era släktingar bott i flygeln eller varit dräng eller piga på gården. Mycket i historien hänger samman på något sätt.


söndag 20 december 2015

Konsten att fira en lärare.

Att fira en uppskattad person kan man göra på många sätt. År 1902 var det ett firande vid Torstorpsskola som någon inte går att jämföra med något annat.  Folkskoleläraren Hultin hade tjänstgjort i 25 år och fyllde även 50 år.  Uppslutningen var stor det verkar som om alla vill vara med.

Texten nedan kommer från ett tidnings reportage fån till fället:

 Sistlidne lördagskväll var vid Torstorpsskola i Risinge Socken en för platsen och, vi kunde gärna säga, socknen en enastående festlighet.

 Anledningen där till var, att det då var 25 år sedan som folkskolelläraren J. V. Hultin tillträdde sin befattning såsom lärare därstädes. Alltså 25 års jubilem, som även kunde kallas 50 års jubileum med hänsyn till levnadsåren. För att hugfästa minnet häraf och giva uttryck för den tacksamhet och kärlek, som besjälar både gamla och unga med hänsyn till den nitiske, plikttrogne och af alla högt aktade läraren, var det, som Torstorps skolrote hade arrangerat en i allo lyckad festlighet.
 Herr Hultin hade på dagen varit borta. Det var just vad man ville. Då han vid halv sju tiden på kvällen hem kom, fann han en ståtlig äreport, en ny rest flaggstång, tvänne i det gröna fint dukade kaffe bord, skolsalen prydd med blommor och grönt och andra festliga arrangemang vidtagna.
 Knappt tio minuter efter hans hemkomst kommer en skara af 75 ungdomar, nuvarande och fd skolbarn, alla med en liten flagga i högra handen, marscherande upp på skolgården , efterföljda av ett par hundra  ”Civila” från alla hörn och kanter av skolroten.  Sedan de unga nedanför verandan sjungit ”vårt land” , begrav man sig in i den festliga salen . Här höll lantbrukaren och ledamoten av kommunalnämden ett väl genomtänkt tal, varefter han o rotens vägnar till herr Hultin överlämnade en dyrbar regulatorur med inskription jämte en börs, innehållande sju stycken guldmynt af större och mindre valörer. En strängorkester spelade och några damer sjöngo den för stunden passande sången. Alla Herrens vägar äro godhet, nåd och trofasthet. Under djup rörelse tackade herr Hultin för den honom visade uppmärksamheten.

lördag 19 december 2015

Vid kastanjen

Finklänningarna strukna, flugorna knutna, blommorna arrangerade i en skål på bordet, det är dags för fotografering.

På bilden ser ni min gammelfarfar Johan Blomberg och hans hustru Hanna (Johanna) sittande, flankerande av döttrarna Gerda och Ingeborg. Mellan Hanna och Johan står sonen Ivar, min farfar.

Gissar att bilden är tagen i slutet av tjugotalet. (Hanna avled 1929).
Gammelfarfar Johan var född 1860 i Ingelstad: Han var yngst av fyra barn men var den som kom att ta över gården, delvis tillsammans med sin bror Sven-Agust.  Hanna var född 1868 i Skäftesfall. En period i sin ungdom hade hon tjänst i Ingelstad Västergård, kanske var det då hon träffade Johan i Östergården?

Johan o Hanna gifter sig och så kommer barnen. Gerda är äldst född 1896, sedan kom Ingeborg år 1900, sist så föddes Ivar år 1906.

Kastanjen ni ser i bilden planterade Johan runt 1870 och har sitt ursprung från kyrkskolan som han då gick i.  Kastanjen finns fortfarande kvar även om det med ålderns rätt nu börjat krympa. Vindarna tar gren efter gren och rötan gör nog också sitt till,

fredag 18 december 2015

Kyrkvärdarnas mäktiga gåva


Människor har nog alltid velat skänka föremål till våra kyrkor. Kanske för att tacka och prisa Gud. Kanske lika ofta för att visa på sin egen rikedom eller göra sig ihågkommen  för framtiden.

Andreas och Petrus gåva till Risinge måste nog ändå ses som något extra, det enorma altarskåpet med alla sina utsnidade figurer.

Undrar vilka dom egentligen var dessa två kyrkvärdar som satt ett så  bestående minne i vår historia. Det enda vi egentligen vet var att Andreas var från Melby och Petrus var från Ingelstad.  Skåpet skänkte dom till församlingen år 1500 på inrådan av prästen Nikolaus. Dom borde varit rika som troll med tanke på den exklusiva gåvan, ett skåp tillverkat i Westfalen i trakten Soest. Ett skåp som hittade hela vägen till Risinge, vilken resa det måste varit att frakta det hit.

 Ville dom bli ihågkomna, ville dom tacka för Guds hjälp eller fruktade  dom prästen som uppmanat dem att skänka den? Det lär vi aldrig få veta, men deras gåva består fortfarande efter 500 år och deras namn finns nedtecknade på skåpets krönanade fris.